Tapetklister

Död vandrade jag igenom ett helvete som inte riktigt liknade ett helvete. Inga eldar brann, det luktade varken svavel eller rök. Lukten som fyllde mina näsborrar var istället... Har du någonsin druckigt julmust och ätit ostbågar samtidigt? Det enda sättet jag kan föklara lukten i helvetet är med just den smaken.

Jakob Hellman hade lämnat mitt sinne, istället ropade det svenska pop-bandet Jumper i mina öron att "han inte vågar", för att han har "tapetklister under sina skor". En mycket underlig melodi för ett helvetesbesök tyckte jag, men vem är jag att avgöra vilken musik som bör driva mig till vansinne. Och nog fungerade det.

Jag hade fortfarande ont i bakhuvudet, jag kände efter och insåg att nästan hela mitt högra pekfinger fick plats i hålet som skapats med hjälp av spiken på plankan. Funderingarna kring vem som svingat tillhygget stördes dels av smärtan i huvudet och dels av ett molande i mina fötter. Skorna hade tagits ifrån mig, när visste jag inte. Barfota gick jag på en röd grusväg, det lätta obehaget som jag kände i fotsulorna, insåg jag, kom av att vägen verkade het, inte tillräckligt varm för att skapa blåsor och brännskador, men varmare än jag tyckte var bekvämt.

"Vad i helvete ska jag göra nu då?" Hann jag tänka innan figuren bakom mig gjorde entré i mitt synfält.

Hon har ett sätt

En gång gick jag på stan. Det var en vanlig dag, solen lös. Visserligen bakom molnen, men ändå. Fåglarna kvittrade, äckliga kråkor, visst. Men det var ändå fåglar. Där på gatan träffade jag en man, han hette Jesus.

"Mitt namn är Jesus, och jag ska ge dig ett råd" sa han.

"Lyssna till livet, det är där du finner glädjen"

Oj, tänkte jag. En man som heter Jesus. Det är inte ofta man träffar män som heter Jesus. Jag fortsatte gå, Jesus ord sjöng i mina öron, inte nog med det, den sjöng orden med Jacob Hellmans röst till musiken i "Hon har ett sätt". Orden passade inte alls in, det lät hemskt.

"Jag hatar Jacob Hellman." sa jag högt till ingen alls och fortsatte gå. Då hörde jag ett vinande och en spikförsedd planka träffade mitt bakhuvud. Jag hann inte säga något mer innan det svartnade. Död låg jag på gatan, med ingen annat än Jacob Hellman till sällskap.