Ysterhetenkrönikan presenterar: När Fredrik grät i fikarummet.

Solen sken, fönstren var putsade och det luktade kaffe. Humöret var på topp på marknadsavdelningen. Sen kom Fredrik in i fikarummet, synbart nedtyngd.
Utav någon slags påklistrad medkänsla frågade Bitten honom vad som var fel.
- Det är pinsamt att berätta, svarade Fredrik moloket.
Bitten försökte igen:
- Men vad är det som är fel Fredrik?

Kaffelukten började härskna och solen gick i moln. Alla förutom Bitten kollade avigt på tapeten eller golvet; fönstren var dock fortfarande rena.
Fredrik svarade:
- Charlotte tog mig i skrevet. Innan lunchen så kom hon fram till mig, kollade mig djupt i ögonen och tog hårt tag i mina kulor.
Bitten såg chockerad ut och utstötte:
- Men varför i helvete gjorde hon det?
Fredrik började gråta, från djupet av sitt hjärta gråta. Tilltaget sade han:
- Jag vet inte... Jag vet verkligen inte. Jag har inte gjort något.

Det började mumlas bland resten av människorna i rummet, det var som ett ljus hade gått upp för vissa. Matriarken Bitten insåg att här låg en nekrofilvåldtagen hund begraven. Upprört frågade hon:
- Har det här hänt er alla?!

En efter en kom historierna fram. Matilda, Adnan, Josef och Fanny hade alla blivit sexuellt trakasserade av Charlotte. Det fanns tydliga våldsinslag med i bilden. Uppercuts mot brösten, snöskyfflar slagna mot baken, ninjasparkar rakt upp i fittan; riktiga överträdelser.
Hela högen insåg att de måste rapportera det här till ledningen. Att ha en marknadsavdelningschef som trakasserar sina underordnade går inte.
De begav sig iväg i samlad trupp till översta våningen tar ledningen satt; revoltkänslan stod dem upp till knäna, om inte ännu längre.

Kvar i fikarummet satt jag, Bitten, Tomas och Kerstin. Kristina var på muggen. Tomas sade:
- Det var väldigt modigt att Fredrik faktiskt vågade komma fram det det hela.
Alla svarade jakande.
Vi samtalade ett tag till, men allt vi sade var egentligen omformuleringar av det vi egentligen tänkte. Det ville liksom inte komma för sig att verkligen påtala det vi alla tänkte. Kerstin försökte:
- Jag gråter mest hemma, det är så svårt att göra det "in-public."
Kristina som kom ut från muggen frågade lättad men nyfiken:
- Vad pratar ni om?
Kerstin svarade:
- Fredrik grät.

Vi gick som katter runt den heta gröten ett tag till. Men varje arbetsplats har sin hjälte och som vanligt tog Bitten steget ut och sade bryskt:
- Det finns fan ingenting mer patetiskt än en gråtande man!
Alla svarade instämmande:
- Men precis, precis! Det var exakt det vi tänkte!

Vi fortsatte extremt lättade att fika. Fredriks patetiskt dåliga attityd hade lämnat rummet med honom och de andra offren; kaffedoften var än en gång jämställt ljuv.

Ysterhetenkrönikan presenterar: Att sadla om efter att man varit Chef för en militärjunta.

Historien om Raoul Cedras är en intressant en. Född 1949 på Haiti, ett land med mer kupptitlar än Bayern München. Uppväxt under en trevlig pittoresk familjediktatur var det ju svårt att inte välja en yrkesbana som militärofficer om man verkligen vill bli någonting; vilket var exakt vad Raoul gjorde.
Utbildad av amerikanska trupper blev han vald att hantera säkerheten under valet på Haiti '90-'91. Detta visade sig i efterhand inte så smart eftersom Raoul, pålitlig som han är, hjälpte till att störta den första demokratiskt folkvalda presidenten strax efter valet. Därmed blev han de facto befälhavare över Haiti på grund av hans position i armén.

Cedras var dock ingen dum diktator. Han föredrog att ha andra politiker som officiella presidenter medan han själv stod bakom den egentliga makten. Under hans tid som diktator över Haiti ägnade sig hans styrkor sig åt att bryta mot mänskliga rättigheter, döda och våldta ett par tusen människor allt för att hålla befolkningen i schack.

Människor blir givetvis rätt lack på sånt efter ett tag så protester uppstod trots allt våld. Man protesterade mot regimen och för att den tidigare folkvalde presidenten skulle återfå sin plats. Mysfarbrorn Raoul hade ju blivit bekväm med att få som han ville, så han såg då till att slå till mot en av kåkstäderna där protesterna hade hållits. Tidigt på morgonen så gick soldater och paramilitära trupper in i kåkstaden Raboteau för att arrestera människor; även kvinnor och barn. Vissa fick ligga ned i öppna avlopp och folk som sprang blev skjutna. Det hindrade inte dessa idioter med vapen att hobbyskjuta lite på de invånare som hämtade ved till sina brasor också.
En välskött manöver tyckte man lite sådär självbelåtet med sina vapen på axeln. Dem jävlarna slog ju inte ens tillbaka!

USA insåg ju att detta inte såg så himla bra ut. Så man bestämde sig för att gå in och hjälpa. Raoul och andra  högt uppsatta i militärjuntan flydde då ur landet. Han blev senare dömd i sin frånvaro för brott mot mänskligheten, tortyr, mord och frihetsberövande.
Gamle Raoul hamnade i det närliggande Panama; det där landet med kanalen. Då hela den här militärofficergrejen inte funkat så bra för honom så sadlade han om och började sedermera jobba med datorgrafik i Panama City.

Visst är det skönt när folk har modet att byta yrkesbana sent i livet?

Ysterhetenkrönikan Presenterar: Den moderna statssocialistens våndor.

Den store ledaren Cleeeeanin. 

Att vara statssocialist i dagens samhälle är jobbigt. För det första så hatar man lite paradoxalt överheten och ändå ska man lyckas förlika sig med tanken att man ska underkasta sig staten. Ja, för folkets bästa då... Jag tror ju givetvis inte på gud - folkets opium ni vet - men en centralisering av makten måste jag ju få lov att säga är värt den realsocialism som våra ledare ska leda oss till.

Det värsta är när jag måste kompromissa i denna vidriga kapitalistiska blandekonomi. Jag var tvungen att köpa ett Playstation 3 här om dagen. Det är hemskt beklagligt att det tog så lång tid innan denna utopiska bit av plast sattes här på jorden av oss arbetare. Om kapitalisterna inte satt käppar i hjulet för revolutionen så är jag rätt säker på att Sovjet Unionen hade producerat en PS3:a på redan tjugotalet; en riktigt Bolshevikmaskin.

Men för att uppnå konsumentjämställdhet i dagens Sverige måste jag spendera mina hårt tjänande pengar på en multimediakonsol. Min iPhone fick jag däremot subventionerad på omvägar eftersom jag köpte den när jag gick på försörjningsstöd. Leve Marx! Prisa Lenin! Länge leve Jobs!

Jag firade den segern i klasskampen med att köpa snus och folköl (ett väl valt namn till en sån uppenbar proletariatsdryck!) Inhandlade även lite hembränt för att alkoholskatten förhindrar min alkoholism och är därmed ett kapitalistiskt påfund. Den förhindrar proletariatets diktatur att råda!
Däremot kan det vara lite svårt för oss mesiga arbetare att faktiskt ta beslut själva, så vi att låta revolutionärer med ta besluten åt oss. Det är ju det mest rättvisa. Lenin, Trotsky och Castro är hyvens killar. Så länge man inte kritiserar dem. Fast det är ju förståeligt. Dem tänker ju bara på arbetarnas bästa och är sin visdom arbetarklassens stora förkämpar. De efterlever även alla militära och aristokratiska stereotyper jag beundrar; allt i folkets tjänst.
Vilka klippor.

Bill Gates och Jimmy Wales ska dock störtas. Jävla kapitalistiska fejksolidariska idioter! Vem tror den att dem är? Engels?! Snubbarna har ju inte ens skägg eller besitter några som helst aristokratiska kvalitéer. En riktigt representant för arbetarnas revolution klär sig i frack! Inget skriker klasskamp mer än en fin kostym och lite hemorrojder ala Marx!
Represtenin' the working class through anal pain, yo! På vilket sätt har Gates och Wales egentligen lidit för våra synder?

Ingen klass - bara stil.
// Den moderna statssocialisten.

Ysterhetenkrönikan Presenterar: Den standardiserade hälsningsavståndslagen; ett manifest.

Jag är rätt liberal i hur jag ser på samhället. Vissa regleringar måste göras av staten men i privatlivet tycker inte att vi ska röras allt för mycket av begränsningar; vi bör leva under anarki på det sociala planet har jag tyckt.

Tills nu...

Jag föreslår staten ska införa ett standardiserat och lagstadgat hälsningsavstånd. Det finns inget jobbigare än att se en person man känner igen på femtio meters avstånd och denne bestämmer sig för att hälsa vid trettiometerssträcket. Då återstår det att känna sig som en strandad val vid Normandie på dagen D.
Det gör de kvarvarande trettio metrarna till en outhärdligt obekväm dövande tystnad som dessutom pepprar en full av metaforiska kulor av eländet; man ser personen som representerar kulorna flyga mot en med raska steg.
Det känns lite som att ligga på en palliativ avdelning och invänta döden, man vet att när det hela är förbi behöver man inte oroa sig längre. 

Detta borde vara förbjudet och straffbart med dagsböter! Det vill säga om man inte efterlever vissa principer.

Princip 1: All ögonkontakt bör undvikas innan femton meters avstånd. Innan det ägnar man sig åt att kolla på moln eller inspektera marken. 
Princip 2: Efter femtonmetersträcket kan man etablera ögonkontakt och yttra en hälsningsfras på. Man kan stanna och konversera lite hastigt om man anser det vara en adekvat handling. Om man misslyckas eller undviker detta agerar man enligt princip 3.
Princip 3: När man är vid tremetersgränsen finns endast en åtgärd att tillgå. Man nyttjar en igenkännande neutral nickning. Vid händelse av möte med fientlig person ter sig att ignorera denna mer lämpligt.

Det är på detta sätt vi ska lära människor att leva i ett helt fritt samhälle. För att i ett samhälle där man infört ett standardiserat hälsningsavstånd är alla lika. Ingen behöver känna sig obekväm och luddiga sociala regler blir en föråldrad företeelse.
Alla korten ligger på bordet. Överraskningshälsningarnas tid är över; vi behöver inte oroa oss för Gestapoliknande fasoner. INGA MER LÖMSKA RYGGKNACKNINGAR PÅ AFFÄREN!

Endast genom den standardiserade hälsningsavståndslagen kan vi skapa ett helt fritt samhälle. Utan att oroa sig över nästkommande sociala drabbning kan vi ägna oss åt sånt som är viktigt i livet: Förutsägbarhet, tystnad och måttlig mängd ögonkontakt.

Ysterhetenkrönikan presenterar: På marknadföringsavdelningen hos Procter & Gamble.

En gång på Gillette owned by Procter & Gambles marknadsförings-
avdelning: 

"Jag har förstått att det här med popkultur är något som faller folk i smaken... Hur kan vi slå samman vad som upplevs som coolt och eklektiskt i populärkulturens värld med våra elektroniskt högteknologiska
precisionhår-borttaggningapparater?", sade medarbetare Ken.

"Ja, då jag är uppväxt under de tonårsödemarker som åren under nittiotalet var, så inser jag att det bara finns ett medium att presentera vår produkt i. Och det är ju genom att lansera vår elektroniskt högteknologiska precisionhårborttaggningapparat med den coola halvan av den kritikerrosade och kommersiellt framgångsrika, om än undergroundkitschiga, hiphopduon Outkast.", sade den mindre uppskattade om än någorlunda respekterade medarbetaren Kevin.

"Vad heter denna gentleman?", sade Ken i stiligt manér.

"Det enda möjliga namnet man kan ha om man verkat i den kritikerrosade och kommersiellt framgångsrika, om än undergroundkitschiga, hiphopduon Outkast; André 3000.", sade Kevin.

"Iskallt...", sade Ken ödesmättat.

En underförstådd konsttystnad fyllde rummet med vad konsumenter uppfattar som "fräsch och ung kontorsmiljö". Vilket händelsevis är det enda sättet man kan producera coola produkter på.
Det är visserligen högst subjektivt, men alla med någon som helst självrespekt och känsla för desperat grupptillhörighet förstår att det är bäst att inte ens ifrågasätta varför det är på det här sättet.

"Ring hans management och googla på fräscha termer vi kan använda i marknadsföringen.", sade Ken.

"Googlar vi verkligen fortfarande?", sade den kuvade men jämställde Stella.

"Nej, det är sant..."
"Vi använder AltaVista. Givetvist inte seriöst... Men rent ironiskt. Kidsen gillar sånt. Bra spaning Stella lilla.", sade Ken utan självdistans och med en överpatriakatisk ton.
Alla förstod att det Ken sagt var otroligt töntigt men i kontorsmiljöer kan man inte ifrågasätta sina överordnade. Det var bl a därför den uppenbara sexismen på företaget accepterades. Och trots allt fick ju Stella betalt för att utstå denna psykosociala prostitution.
"Om man blir ersatt monetärt så kan det inte vara moraliskt fel", var en devis företaget sedan länge hade anammat.
Stella ringde.

Allt var frid och fröjd. André 3000s management hörde senare av sig till marknadsförningsavdelningen på Gillette, owned Procter & Gamble med ett telegram som ledigt uttryckte: "Jag är man och har ansiktsbehåring. Ni har gjort helt rätt att höra av er till mig."

Marknaden hade än en gång talat. Det var näst intill gudomligt. Gillette ProGlide Styler lanserades med André 3000 som ansikte utåt.
Man hade blidkat alla som räknades. Hipsters som småbarnsfäder i fyrtioårskris.
Händelsevis så är skillnaden mellan dessa betydelsefulla demografier förvånandevis liten.