Historielektion: Livräddare från 1800-talet

En ny historielektion för alla vetgiriga. Information är som mat, fast utan allt kladd.

Idag tänkte jag tala om historien, alltså om sånt som hänt förr. Jag tänkte börja med ett ställningstagande, sen tänker jag jobba vidare utifrån det:

"Förr i tiden var det enklare att rädda liv"

Vi tar oss till Krimkriget, 1853. En kvinna vid namn Florence Nightingale rör upp känslor bland fältskärrar och doktorer med att komma med helt störda ideér, transkribering härunder:

- Hörni, killar! Kan ni inte tvätta händerna när är klara med att skära av den där kallbranden, alltså, tvätta er innan ni börja med nästa patient? 
- Tvätta händerna? Haha, kvinnortrams... Nej, vi tar ett rejält glas gin istället.
- Bra idé, att tvätta sig med alkohol...
- Tvätta? Nej för helvete, vi dricker det.
- Full och skitig är inget sätt att operera en människa på.
- Vad fan vet du egentligen?

Enligt obekräftade källor var hennes mailadress: handtvål_20@altavista.com

Men, Nightingale fick igenom sina förslag och dödligheten i fältsjukhusen sjönk. En annan "skön lirare" var Ignaz Semmelweis. Ignaz var förespråkare av hygien och ville undersöka om man kunde sänka barndödligheten på sjukhuset där han jobbade. Hans chef höll inte med om ämnets vikt och tyckte att Ignaz skulle lägga tid på bättre saker. Som tur är så struntade Ignaz alldeles fullständigt i sin chef. Istället kom han underfund med att doktorer som just utfört en obduktion bör tvätta händerna innan denne fortsatte med nästa syssla, till exempel att förlossa barn. Effekten av detta, dödligheten  vid barnsängfeber sjönk rejält. 

"Jag är för hygien och mot att barn dör"

Så, vad tar vi med oss av detta? Jo, tvätta händerna, annars dör folk.

Historielektion: Världens kortaste krig

Ibland kommer Folkbildaren in i mig, jag blir alldeles varm i kroppen och skägget växer ett par decimeter.  Min röst förändras och låter som i en journalfilm från 1942. När Folkbildaren infinner sig i min kropp vill jag lära och lära ut, jag vill att informationen ska få vingar och flyga ut till alla människor, stora som små.

Idag tänkte jag berätta för er om det Anglo-Zanzibariska kriget, världens kortaste krig.

Året är 1896, skådeplatsen är Zanzibar, en ganska liten ö utanför Tanzanias kust.

Där är Zanzibar!

Sultanen, Sayyid Hamid ibn Thuwayni, har just dött. Då stiger hans brorson upp på tronen och likt en treåring som vill ha Daimstrut så pekar han på Zanzibar och säger:

- Oj vilken fin ö, den vill jag ha. Nu är den min.

Detta tycker inte Storbritannien om, de vill ha dit en annan sultan. Någon som är lite mer vänligt inställd till kolonialism. Så, det uppstår komplikationer. Jag gissar att meningsutbytet lät ungefär såhär:

- Hörru, du får gå ner från tronen. Vi har redan lovat en annan kille att han ska få sitta där.

- Nä, jag sitter bra här, jag är sultan nu. Så det så.

- Okej, men om vi säger såhär... Gå ner från tronen, annars så bombar vi skiten ur din lilla rövlort till ö. Du får två dagar.

- Fakk Joo! sa sultanen och la på.

Storbritannien, som inte gillar att få fingret, gjorde slag i sak och skickade fem av sina modernaste slagskepp och kryssare till Indiska oceanen, utöver det även 1000 soldater.

Brittisk kryssare, St. George, stället siktet på sultanens palats i Zanzibars huvudstad

Två dagar gick, den nya sultanen satt kvar. Engelsmännen börjar skjuta på sultanens palats med allt de fem krigsskeppen förmår. 38 minuter och ett trasigt slott senare så hissar sultanen den vita flaggan. Världens kortaste krig är till enda.

Förluster Zanzibar: 500 döda. 3 slagskepp, 1 palats.

Förluster Storbritannien: 1 skadad.