Ysterhetenkrönikan presenterar: När Fredrik grät i fikarummet.

Solen sken, fönstren var putsade och det luktade kaffe. Humöret var på topp på marknadsavdelningen. Sen kom Fredrik in i fikarummet, synbart nedtyngd.
Utav någon slags påklistrad medkänsla frågade Bitten honom vad som var fel.
- Det är pinsamt att berätta, svarade Fredrik moloket.
Bitten försökte igen:
- Men vad är det som är fel Fredrik?

Kaffelukten började härskna och solen gick i moln. Alla förutom Bitten kollade avigt på tapeten eller golvet; fönstren var dock fortfarande rena.
Fredrik svarade:
- Charlotte tog mig i skrevet. Innan lunchen så kom hon fram till mig, kollade mig djupt i ögonen och tog hårt tag i mina kulor.
Bitten såg chockerad ut och utstötte:
- Men varför i helvete gjorde hon det?
Fredrik började gråta, från djupet av sitt hjärta gråta. Tilltaget sade han:
- Jag vet inte... Jag vet verkligen inte. Jag har inte gjort något.

Det började mumlas bland resten av människorna i rummet, det var som ett ljus hade gått upp för vissa. Matriarken Bitten insåg att här låg en nekrofilvåldtagen hund begraven. Upprört frågade hon:
- Har det här hänt er alla?!

En efter en kom historierna fram. Matilda, Adnan, Josef och Fanny hade alla blivit sexuellt trakasserade av Charlotte. Det fanns tydliga våldsinslag med i bilden. Uppercuts mot brösten, snöskyfflar slagna mot baken, ninjasparkar rakt upp i fittan; riktiga överträdelser.
Hela högen insåg att de måste rapportera det här till ledningen. Att ha en marknadsavdelningschef som trakasserar sina underordnade går inte.
De begav sig iväg i samlad trupp till översta våningen tar ledningen satt; revoltkänslan stod dem upp till knäna, om inte ännu längre.

Kvar i fikarummet satt jag, Bitten, Tomas och Kerstin. Kristina var på muggen. Tomas sade:
- Det var väldigt modigt att Fredrik faktiskt vågade komma fram det det hela.
Alla svarade jakande.
Vi samtalade ett tag till, men allt vi sade var egentligen omformuleringar av det vi egentligen tänkte. Det ville liksom inte komma för sig att verkligen påtala det vi alla tänkte. Kerstin försökte:
- Jag gråter mest hemma, det är så svårt att göra det "in-public."
Kristina som kom ut från muggen frågade lättad men nyfiken:
- Vad pratar ni om?
Kerstin svarade:
- Fredrik grät.

Vi gick som katter runt den heta gröten ett tag till. Men varje arbetsplats har sin hjälte och som vanligt tog Bitten steget ut och sade bryskt:
- Det finns fan ingenting mer patetiskt än en gråtande man!
Alla svarade instämmande:
- Men precis, precis! Det var exakt det vi tänkte!

Vi fortsatte extremt lättade att fika. Fredriks patetiskt dåliga attityd hade lämnat rummet med honom och de andra offren; kaffedoften var än en gång jämställt ljuv.