Död vandrade jag igenom ett helvete som inte riktigt liknade ett helvete. Inga eldar brann, det luktade varken svavel eller rök. Lukten som fyllde mina näsborrar var istället... Har du någonsin druckigt julmust och ätit ostbågar samtidigt? Det enda sättet jag kan föklara lukten i helvetet är med just den smaken.
Jakob Hellman hade lämnat mitt sinne, istället ropade det svenska pop-bandet Jumper i mina öron att "han inte vågar", för att han har "tapetklister under sina skor". En mycket underlig melodi för ett helvetesbesök tyckte jag, men vem är jag att avgöra vilken musik som bör driva mig till vansinne. Och nog fungerade det.
Jag hade fortfarande ont i bakhuvudet, jag kände efter och insåg att nästan hela mitt högra pekfinger fick plats i hålet som skapats med hjälp av spiken på plankan. Funderingarna kring vem som svingat tillhygget stördes dels av smärtan i huvudet och dels av ett molande i mina fötter. Skorna hade tagits ifrån mig, när visste jag inte. Barfota gick jag på en röd grusväg, det lätta obehaget som jag kände i fotsulorna, insåg jag, kom av att vägen verkade het, inte tillräckligt varm för att skapa blåsor och brännskador, men varmare än jag tyckte var bekvämt.
"Vad i helvete ska jag göra nu då?" Hann jag tänka innan figuren bakom mig gjorde entré i mitt synfält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.